Nu har Miljöpartiet blivit regeringsparti, med sex statsråd, däribland en kvinnlig vice statsminister. 33 år efter partibildandet är det på tiden. De flesta av Miljöpartiets jämförbara systerpartier har regeringserfarenhet. När människor med engagemang för samhällsförändring bestämmer sig för att inte nöja sig med att agera som opinionsbildare, påtryckare, lobbyister (vilket också är viktiga och nödvändiga roller i samhällsprocessen), utan vill försöka få möjlighet att direkt utöva politiskt makt, och därför bildar ett parti, är det logiskt att regeringsmedverkan är en central målsättning. Nu är Miljöpartiet där och det bör alla gröna vara glada över.

Varför väljarmässigt bakslag?

Samtidigt är det klart att 6,9 procent upplevs som ett bakslag, inte minst efter framgången i EU-valet och en rad opinionsmätningar som visat 8-11 procent. Varför backade Miljöpartiet under spurten och landade på ett resultat som till och med ligger 0,4 procent under valresultatet 2010? Jag tror det finns tre huvudanledningar:

1. Bristen på miljödebatt. Hur är det möjligt att miljökrisen, som varenda dag syns och hörs i verkligheten, från kemikalier i mat till klimatorsakade väderkatastrofer, inte spelar en huvudroll i en valdebatt? Medierna har ett stort ansvar, men inte ensamma. Problemet har varit att det inte har lyckats för Miljöpartiet att skapa tydlig konflikt kring de flesta miljökraven. Miljöpartiet har ofta slagits mot skuggor, mot undvikande motståndare, och då blir det inget medieintresse och ingen väljarmobilisering.

Kunde Miljöpartiet ha handlat annorlunda? Kanske i en del fall. Kanske har Miljöpartiet ibland legat lågt av hänsyn till Socialdemokraterna och deras partiledare Stefan Löfven?  Sanningen är ju att i de allra flesta miljöfrågor blir en skarp och synlig konflikt mot borgarna också en konflikt med Socialdemokraterna (detta framgår bland annat av Svenska Naturskyddsföreningens sammanställning inför valet av partierna miljöagerande).

Summa summarum: en valrörelse nästan helt utan miljö som ett huvudämne kan Miljöpartiet knappast vinna, hur utmärkta förslag partiet än har på en rad andra områden, t ex skola, diskriminering, mångfald.

2. Stefan Löfvens tondövhet inför miljöfrågor. Dels kanske detta ha dämpat Miljöpartiets tuffhet (se ovan). Dels kan den uppenbara bristen på engagemang för miljöfrågor hos den statsministerkandidat Miljöpartiet lovat stödja ha fått en del av de miljöengagerade väljarna att tveka.
3. Feministiskt Initiativs (FI) ”röststöld”. Mätningar visar att FI tagit 1,5-2 procent av de väljare som röstade på Miljöpartiet 2010. Det var nog medvetet (och korrekt) av Miljöpartiet att inte angripa FI, som uppfattas som ett systerparti. Om FI hade klarat fyraprocentspärren hade det varit värt besväret. Men nu FI bara fick 3,1% framstår det förstås som bortkastad snällhet. Frågan är hur Miljöpartiet agerar framöver. Kanske bör man ta upp samtal med FI om valsamverkan 2018.

Varför framgång för Sverigedemokraterna?

SD:s framgång tycks inte ha kostat Miljöpartiet väljare, men är ändå ett stort nationellt och demokratiskt problem. Vi har alla ansvar att försöka hejda en negativ spiral av den typ som drabbat Danmark. Hur ska det gå till? Jag har inga säkra svar, men några uppslag:

1. Håll fast vid vägran att politiskt samarbeta med SD, men behandla alltid SD formellt korrekt.
2. Fortsätt kampen mot rasismen, men bedriv den inte så att alla SD-väljare känner sig träffade.
3. Bemöt SD-påståendet om att flyktingmottagning tar pengar från social välfärd i Sverige, dels genom att påtala felaktigheter i SD:s beräkningar, men framförallt genom att bygga ut och förbättra välfärden, inte minst för dem som har det sämst.
4. Återuppliva begreppet trygghet, som tycks har försvunnit år politiskt teori och praktik. Trygga människor är inte rädda för att andra ska ta deras jobb och levebröd. Trygga människor röstar sällan på SD.
5. Storsatsa på konkret och praktisk integration. Vi måste bryta ghettoiseringen, både den sociala och den etniska.
6. Fortsätt en liberal invandrings- och flyktingpolitik, men förklara mycket bättre varför den inte bara är humanitär utan också ”lönsam” på sikt.
7. Erkänn tydligare att invandring skapar friktioner och övergångsproblem.

Att Miljöpartiet utpekar sig som huvudmotståndare till SD är korrekt och anledning till stolthet för alla gröna. SD-politiken är felaktig på alla sätt. Men att ha partiet SD som huvudmotståndare får inte leda till att alla SD-väljare känner sig som utpekade som Miljöpartiets motståndare. Det är en svår balansgång, men den måste klaras av, annars riskerar vi än värre valresultat 2018.

Hur kombinera radikal protest och regeringsansvar?

Miljöpartiet och andra gröna partier föddes som protest mot den rådande samhällsordningen. Efter drygt trettio års existens, varav de senast tjugo som riksdagsparti, uppfattas Miljöpartiet inte lika självklart som bärare av en helt annorlunda samhällsvision. Protesten mot överhet och maktmissbruk som var en del av Miljöpartiets ungdom, har delvis glidit högerut. Här finns en gigantisk utmaning för ett parti som trots alla anpassningar och slipspåtagningar ändå, om man läser parti- och valprogram, står för en väldigt annorlunda samhällsmodell än både Socialdemokraterna och den borgerliga alliansen. Hur ska detta protestbudskap föras ut samtidigt som partiet sitter i regeringen?

Det blir inte lätt. Nyligen utkom en bok av Cécile Duflot, som var minister för EcologieEurope/LesVerts i socialisten Hollandes regering 2012-april 2014. Det är en nedgörande kritik av hur maktspelet krossar gröna drömmar. När inrikesministern, som gjort kränkande uttalanden om romer, utnämndes till regeringschef, fick hon nog och avgick. Och strax före det svenska valet lämnade de gröna i Finland sin regering på grund av regeringsbeslut om en ny kärnreaktor.

Slutsatsen är inte att gröna inte ska sätta sig i koalitionsregeringar. Men de måste vara beredda att tacka för sig om priset blir för högt. Om folk börjar tro att ett grönt parti är samma sorts giriga, cyniska, maktberusade gäng som de vanliga gammelpartierna, är det kört. Hur ska Miljöpartiet lyckas undvika det? Börja med att lära av andra gröna partiers regeringserfarenheter!

Har sveken mot gröna ideal redan börjat?

En del gröna och f d gröna har redan börjat tala om gröna svek. En tid efter valet hävdade f d språkröret Birger Schlaug (som lämnade partiet redan för ca tio år sedan) att förkortningen MP efter regeringsförhandlingarna ska uttydas, inte MiljöPartiet, utan Meningslösa Partiet. Varför denna uppskruvade hets?

Naturligtvis utgör den rödgröna regeringsförklaringen ingen radikal grön revolution. Men ingen kan väl mena att Miljöpartiet bara skulle medverka i en regering som gör Miljöpartiets partiprogam till sin regeringsförklaring?

Även om regeringsförklaringen har en grå underton, innehåller den rätt många gröna och rosa fläckar. Miljö (15 ggr) och klimat (14 ggr) nämns oftare än de heliga jobben (13 ggr)! Och förnybar (6 ggr) och jämställdhet (4 ggr) ligger före gråsossebegrepp som tillväxt (1 g) och industri (1 g).

Visst finns där anti-gröna inslag. Ökade försvarsanslag och fler JAS-plan är bortkastade pengar. Om man verkligen tror att Putin tänker anfalla Sverige krävs mångdubbelt mer. Istället handlar det om kapitulation för det ”militärindustriella komplexet”. Men ändå – Miljöpartiet måste bjuda Socialdemokraterna på någon seger och när nu Putinregimen ”tigger om stryk” kan jag inte hitta en lämpligare grön eftergift än försvaret.

Dessutom måste Socialdemokraterna bjuda tillbaka med en rejäl grön seger. Det har nu skett genom stopp för nya kärnkraftsreaktorer och inledning av avvecklingen. Den som tvivlar bör lyssna på Vattenfalls och Folkpartiets raseriutbrott och Naturskyddsföreningens jubel. Om Miljöpartiet avstått regeringsmakten, och kärnkraftsanhängaren Löfven lämnats fri att göra upp med Folkpartiet, hur skulle det då ha gått?

Den som lusläser regeringsförklaringen hittar mycket kraftiga gröna löften. Det står t ex att ”världens länder måste sluta investera i det som förstår vår planet”. Eftersom nästan alla investeringar har en destruktiv, miljöförstörande sida betyder detta en radikal inskränkning av de traditionella, bekymmerslösa tillväxtentusiasmen. Det heter också: ”De nationella miljömålen ska klaras”. Eftersom det i inledningen av regeringsförklaringen slås fast att den borgerliga regeringsperioden har lett till att ”Sverige missar 14 av 16 miljömål” är det ett mycket långtgående löfte att nu klara av samtliga 16 miljömål. Det måste åtföljas av mycket radikala konkreta åtgärder, vilket inte minst miljöministern och vice statsministern Åsa Romson blir ansvarig för, men också de övriga fem gröna ministrarna. Om regeringsförklaringens gröna löften genomförs kommer Miljöpartiet att kunna möta väljarna med tillförsikt. Om inte, ja då kommer Miljöpartiet att tvingas överväga om partiet måste följa franska Les Vert och finska Vihreä i spåren. Jag hoppas inte, jag hoppas att Miljöpartiet likt tyska Die Grünen kan sitta kvar så länge den rödgröna regeringen varar och sedan möta väljarna med stärkt ställning.